sjukhuset.blogg.se

För en månad sen var jag hög på livet. Jag var ute varje dag, tjänade massor av pengar på jobbet, det pirrade i magen av känslan av livet. För tre veckor sen fick jag ont i min käke. Smärtan reste ner mot tänderna och jag var olycklig. Jag visste inte då att det bara var käken utan jag trodde det var visdomständerna, tandlossning, ruttnande tänder, hål i hela munnen. Min hypokondri började spåra ur. Hypokondri var något jag bara skämtade om att jag hadde men snart mätte jag min temeratur var femte minut och skrev ner svaren. Jag loggade varje dag. Mitt ansikte blev alldeles rött och varmt, jag hade problem med magen och mitt ben kunde inte sluta skaka. Jag ringer psykospolikliniken men jag får inte hjälp eftersom ingen kunde svenska. Jag kunde inte sova hemma för min oro var så hög och nu började även min syn försämras. Min mamma blir orolig på körövningen när jag sitter och skakar och är röd som en tomat. Mitt humör svängde en del också så jag storgrät hela vägen hem till mamma och sov där. Nästa dag ringer jag en läkare och får komma in. Jag får reda på att jag har haft abstinensbesvär av Leponex. Jag var så lättad. Han skriver en remiss till psykospolikliniken att de ska ringa till mig och jag går på möte efter möte. Förra veckan, exakt en vecka sen, bestämmer jag mig att jag inte vill leva mer. Jag skriver det åt min syster och hon blir orolig. Hon ringer mamma och plötsligt sitter mamma och mackan på min sängkant hos mamma och kollar på när jag gråter. Katterna har sovit ensam om nätterna och jag har varit där om dagarna för att ge dem mat och kärlek. Men vid den här punkten kunde jag inte vara litad på att vara ensam så katterna åker till Ida och är nu där. Nästa dag går jag till intensiv öppenvård och läkaren beskyller lowkey mig att det är mitt eget fel att jag mår dåligt då Leponex hjälpt mitt humör att hålla samman och nu när jag slutade så är jag på ruta ett igen. Han säger att jag ska börja ta den igen och att jag inte kan leva utan Leponex men jag står upp för mig själv och säger NEJ. Jag kommer ALDRIG ta medicinen igen och ingen kan tvinga mig. Jag ville bli inlagd den dagen men blev inte det med ett lovande att min familj inte skulle lämna mig ensam i några dagar tills mitt humör var stabilt igen. Fick nya mediciner, en för sömnen och en parkinson medicin mot mitt skakande.

 

Nu har jag haft några bra dagar utan gråt (eftersom jag gråtit hysteriskt varje dag i en månad snart så är det en stor grej) men ikväll kunde jag inte motstå att gråta lite. Tanken av att sova ensam i lägenheten skrämmer mig så mycket och tanken att jag aldrig kommer kunna det skrämmer mig ännu mer. Tänk om katterna aldrig kommer kunna bo där mer? Dessa är säkert bara panik tankar och så men jag är ändå orolig. Jag trivs så bra hemma just nu och känner mig trygg. Tror också mycket handlar om att min hypokondri är så illa om kvällarna och jag är rädd att vara ensam med de känslorna. Detta veckoslut har jag haft blodpropp, cancer i munnen (från mitt dåtida snusberoende), ruttnande tänder, tarmcancer och hjärntumör. Jag behöver verkligen rätt vård för detta men jag vet inte hur och var och när. Mun symptom skrämmer mig mycket mer än hjärntumör till exemel för jag har så otroligt svårt att gå till tandläkaren men jag vet att jag måste göra det i maj på grund av käken. Jag vet innerst inne att det inte är något fel på mina tänder heller men min hjärna fuckar det för mig.

 

Nästa vecka köper jag ett Playstation 5 så jag kan hålla tankarna borta om dagen och möjligtvis kunna vara hemma i mitt eget hem lite mer. Jag behöver sysselsättning för minuterna har känts som timmar och timmarna har känts som dagar. 

 

Nu ska jag sova, 

 

godnatt.