Tuula
Mammas telefon ringde mitt i dammsugandet. Jag springer och ger den till henne och hon svarar i ett glatt "Hej hej" som hon alltid gör. Hon ställer sig framför akvariet och kollar ut genom fönstret, vyn över häcken. Jag ser att hennes smil går från glatt till förvånat och sen var hon i tårar. Samtalet var kort och efter hon lagt på stirrar hon igen utöver fältet över häcken. Jag frågade såklart vad som hänt och hon tittar på mig och med gråten i halsen säger hon: "Tuula har cancer. I blodet."
Tuula och Chrisse var family friends sen innan jag var född. De var grannar i huset brevid där jag bor nu. De har två barn som är i mina syskons ålder så jag kände mig alltid utanför eftersom jag var så pass mycket yngre än dem men det betydde inte att jag inte gillade att åka till radhuset där de bodde i. Jag älskade att spionera på syskonen och deras vänner och jag älskade doften av deras hem. Jag älskade att kolla i deras lådor och hyllor, haha. Ibland hade jag tur. Då fick jag kanske spela Sims på Annikas dator eller Tekken på Johnnys xbox. Jag brukade alltid somna i något hörn och vakna upp hemma i min egen säng. Jag älskade den familjen.
Tuula var den första jag kände som fått cancer. På den tiden var cancer = döden och jag var väldigt orolig. Jag tänkte på henne hela tiden. Hon var för ung för att dö! Jag kommer ihåg att mamma fick ett liknande samtal senare och då grät hon hysteriskt. Tuula hadde dött i några minuter men de hade fått tillbaka henne i liv. Jag trodde att det nu var nära slutet. Veckor gick och Tuulas syster donerade benmärg till henne och det var det som räddade henne.
Nu lever hon ett helt vanligt liv. Hon äter förstås mediciner varje dag och hennes hår har fortfarande inte riktigt växt ut även om det var typ 10 år sen. Hon är också nykter och har precis genomgått en stor kroppsförändring. Jag är så stolt över henne och ibland säger jag till mig själv: "Tänk att Tuula överlevde" och jag är så glad varje gång hon kallar mig "Lilla Lina".