sjukhuset.blogg.se

Jag har plågats av mitt utseende i ett decennium. Jag har alltid tyckt att jag är ful och fet. Vilket jag är och har alltid varit. Jag drömmer ofta att jag är smal som en sticka och har stora läppar, ögon och bröst. Varje gång jag vaknar av en sån dröm gråter jag. Jag gråter v att jag sannerligen aldrig kommer se ut så. Men det är en sak som tynger mig väldigt mycket: Jag får aldrig komplimanger. 

 En komplimang hit och dit har jag kanske fått under åren. När jag var liten fick jag ofta  komplimanger över mina ögon och långa blonda hår men sedan började dem sina. Jag har nog inte fått en ända komplimang under år 2023. Och det är deprimerande. Jag slänger dock ur mig komplimanger hit och dit i hopp om att någon gång kanske få en tillbaka men nej. Det händer aldrig. Jag vill inte att detta ska låta som nån pity party men sure, det tynger mig mycket. Jag pratar ju såklart om att få komplimanger för annat också det behöver inte alltid handla om skönhet. Det känns som att inget jag gör är viktigt och värt att få en komplimang för. 

 Det är ju också så att min själ verkligen skriker efter komplimanger. Jag tror att det är minus komplimanger i systemet. Det var så längesen. Jag vill verkligen känna mig bra igen och såklart så säger ju min ätstörning att jag kommer bli värd någonting när jag är smal. "KEEP GOING! KEEP PURGING! DU ÄR SNART DÄR! BARA EN MÅLTID TILL!" Jeez, jag kommer aldrig bli frisk.

 Vad jag vill säga med detta inlägg är att jag tycker det är viktigt att ibland kanske säga en snabb komplimang. Det kan vara om vad som helst och det kommer fylla någons hjärta med lite glädje och känsla av värdighet. Alla är olika på sitt sätt och alla behöver en hjälpande hand i form av en komplimang. 

Puss hej, leverpastej.