sjukhuset.blogg.se

Jag sov oftast på en madrass på golvet bredvid mina föräldrars säng på grund av rädslor jag hade om natten. Jag låg ofta vaken  om nätterna och tänkte på de värsta som skulle kunna hända mig och min familj. Den där clownen som jag såg på tv med mina syskon var i mina tankar om natten och jag brukade fantisera att han anlände på gården i en bil och skulle senare döda mig och sedan hela min familj. Men natten kom och jag faktiskt skulle se clownen på riktigt. Jag låg på madrassen som vanligt och försökte sova när jag hör något konstigt på min pappas sida av sängen. Jag kollar upp och på väggen där det fanns en spegel såg jag nu clownen stående bakom mig. Jag blev otroligt rädd men det kom inget skrik. Jag var chockad, rädd och visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter några långa sekunder vågade jag vända mig om. Clownen var inte där. Jag sov med ett öga öppet den natten. På morgonen intalade jag mig själv att det aldrig hänt. Det var bara en dröm. I senare år insåg jag att det var min första hallucination och det kommer hända igen förr eller senare.

Att jag hade en form av schizofreni förvånade inte ens mig när jag hörde dem säga det. Jag visste att jag var annorlunda, känslig och lättpåverkad när det kom till skrämmande saker och konspirationer. Rädslorna är vad jag tycker varit värst. Det började med clownen och därefter utomjordingar. Min mamma var tvungen att slänga DVD fodralet till clownfilmen så jag inte skulle hitta det och bli rädd. Ibland undrar jag vad som skulle hänt om jag aldrig sett filmen. Hur som helst skulle jag iallafall bli introducerad för utomjordingar någon dag. Jag vet inte varför det var så skrämmande att bara tänka på att vi kanske inte är ensamma i universumet. Jag blev yr av tanken. 

Jag började läsa konspirationsteorier på nätet nät jag var typ 18 och destu fler jag läste destu mer involverad blev jag. Jag trodde på alla jag läste och snart var huvudet en ända stor röra av teorier. Ett tag trodde jag att jag var utvald. Av vad vet jag inte men det var något "speciellt" med min excistens. Dessa teorier har dock min hjärna rensat ut och nu tror jag bara på ett fåtal teorier. 

Att någon står utanför lägenheten och tog kort på mig var inte heller en ovanlig vanföreställning. Eller att utomjordingarna lyssnar på mig. 

Nuförtiden går jag på en stark medicin och har inte haft problem med psykos. Visst; ibland går jag crazy när jag hör ett konstigt ljud och visst ibland får jag dåliga tankar om utomjordingar men helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle komma ur det. När jag var inne i den där bubblan mådde jag så otroligt dåligt. Även om jag totalt hatar medicinen så kan jag ändå erkänna att den har räddat mitt liv. Tyvärr har jag mer eller mindre blivit lite utav en zombie men jag tycker att jag börjat slå ut till en fin blåsippa igen. Det var längesen jag kände så och nu vill jag blomma. Jag vill blomstra och leva ett normalt liv. Ett liv fyllt av skratt och glädje. 

Tack till alla som läser. Puss!!