But never honest enough to say it
Hej och välkommen till bloggen vars ägare nog är den mest unfortionate människan på planeten jorden.
Saker har hänt kan man bra säga. Har behövt behandla att jag inte har någon vän kvar i det riktiga livet. Jag har numera ingen att förlita mig på, skratta med eller vara mig själv med och det är okej. Det får kännas ledsamt och det är också okej. En del av mig är arg. En del av mig är ledsen. En del av mig är glad och en del av mig är lättad.Jag försöker se saker på det mest positiva sättet. Jag har ju ändå Pan och Bert kvar och i know for a fact att ingen av dem kommer lämna mig på en lång tid.
Trots detta har jag vänt om på livet lite grann. Jag började gymma förra veckan så snart har det gått två veckor på gymmet och det känns amazing ngl. Jag blir starkare för varje dag på gymmet och är totalt hooked med känslan man får efter gymmet. Dock hade jag huset i mårtensby där mina föräldrar bor för mig själv förra veckan och rökte hella mycket weed i naturen och munchies var intensivt. Gick upp 4 kg. Men nu har jag kräkts allt sen dess. Det har gått 6 dagar nu och har bara ätit gurka så man kan väl påstå att jag är on track igen! Snart på min lägsta vikt igen ska ni se för ska inte till min farmor i helgen så kommer inte behöva äta där heller. Har dessutom inga pengar så lär inte ha råd med mat i några veckor framöver så då lär vikten falla av snabbare än någonsin. Bryr mig inte om jag dör i min ätstörning tbh.
Jobbet går bra ifall det var någon som undrade. Jag jobbar en gång i veckan. Och det känns jättebra. Min familj är det ända jag har kvar nu så att jobba med dem känns som att jag är part of the family again. En del av mig vill flytta hem till mamma igen men min ätstörning accepterar inte ens tanken. Den blir arg. Kanske för att det skulle vara omöjligt att stå emot skafferiet och omöjligt att spy ute att bli på kommen vilket skulle resultera i viktuppgång. Aldrig i livet.