But I really shouldn`t stay
Precis när saker började kännas hoppfulla så brakar jag ihop igen. Jag vet inte vad det är. Detta händer alltid. Kanske det är den där känslan av ensamhet. Hur jag saknar att ha en vän. Hur jag alltid stannar hemma när jag blir inbjuden till saker. Hur jag aldrig träffar min pappa eller bror. Jag vet en sak dock, det är att jag psykosar sönder just nu och det är inte den härligaste saken. Jag vill bara bli inlagd, så jag kan vila. Istället ligger jag i sängen hela dagen och väntar på att något mirakel ska ske. Något mirakel som räddar mig från den här skiten. Jag vill inte dö, men det är något som lockar mig rejält när det kommer till döden.
Bulimin är bättre dock. Jag kräks bara en gång varje dag men sätter fortfarande massor av pengar på mat. Liksom vi snackar flera hundra euro i veckan. Jag skäms inte ens över att säga det just nu. Inte konstigt att jag är fattig som fan. Måste skärpa mig. Jag är iallafall lite lika rädd för mat som jag var för nån månad sen. Då kunde jag inte hålla någonting inne men nu kan jag äta som en hyfsat normal person. Sjukt att det gick så snabbt att komma över den värsta delen av det. Rädslan.