Twiggy på liv och död
Jag vet inte vart jag ska börja. Mitt liv har varit en jävla berg och dal bana de fem senaste dagarna. De hav varit så otroligt viktiga men så sjukt svåra. Jag har fått känna hur det känns att vara ansvarig för ett liv och allvaret i att ha 4.70€ på kontot. Hur ska jag mata min kattunge nu? Tror äntligen att konsekvens tänket för spontan internet shopping ''manin'' som jag brukar ha om kvällarna kom nu. Kommer från och med nu ha en budget. Ska jag binga får jag köpa billig mat och mitt jävla isglass beroende kommer ju absålut att sluta nu.
Nog om pengar. Y'all, jag har nu en Dotter och hennes namn är Twiggy. Hon har en ihoptryckt näsa och nötbruna ögon. Hon har lena tassar och rosa trampdynor. Hon är min.
Sekunden jag insåg att hon var sjuk så sjönk mitt hjärta igenom golvet. Den söta kattungen som hade legat på min mage hela tiden skulle nu kanske inte överleva. På djurakuten kunde jag inte hålla tårarna inne, jag visste att något var fel. Jag kom sen in genom dörren till min lägenhet, utan Twiggy och väntade på samtalet. Hon klarade sig. Jag hoppade upp ur sängen som jag spenderat hela dagen i och kastade på mig kläder för att åka taxi till Vik och där var hon. Hon jamade när hon såg mig och hon spann när jag tog upp henne i min famn som hon sedan somnade i.
Jag vet inte hur länge hon kommer sova i min säng och väcka mig på mogonen men även om det är en vecka, en månad, ett år eller 20 år så ska hon få det bästa livet hon kan få. Jag är den första som någonsin älskat henne, jag är hennes mamma och jag är hennes livslina.
