You're never fully dressed without a smile
Kom hem från London i förrgår och gud vilken bra resa det var. Jag njöt att vara i en miljö där jag kunde språket! Blev 100 gånger socialare i London vilket jag trodde jag inte skulle vara. I början lät jag mamma försöka kommunicera med Londonborna men eftersom hon hade så mycket problem med engelskan så bara tog jag mig i kragen för att göra det själv och det gick bra. Kan mycket mer engelska än vad jag tror. Jag log så mycket när jag var i London. Det är ännu ett tecken på att jag inte hör hemma i Finland.
Den sista dagen i London blev jag dock sjuk i feber. Dagen därpå låg jag och svettades i 40 graders feber. Det har inte varit lätt. Man skulle kunna tro att feber är den mest mesiga sjukdomen man kan ha men fyfan vad jag lidit. Jag har vaknat flera gånger förra natten för jag sov i en pöl av mitt eget svett men ändå så frös jag ihjäl. Sov med hoodie, pyjamaströja och badrock och trots det frös jag.
Markus blir bara jobbigare och jobbigare med tiden. Han skriver dramatiska texter konstant och det är inte som att jag bryr mig ett dugg. Låter kanske elak men drömmer mardrömmar om killen. Mår fysiskt dåligt när jag tänker på vår relation. Vet inte varför. Blir bara så obekväm. Undrar varför jag blev så traumatiserad plötsligt? Det krävs mycket för att hamna i mina mardrömmar. Tycker det ändå är ganska komiskt när man ser vad han lyssnar på på Spotify efter att man har chattat med honom, haha. Vissa är födda som töntar. Jag kan inte glömma det där ansiktet jag såg när jag berättade för honom att jag röker gräs. Tårarna bara rann.