sjukhuset.blogg.se

 

 

 

Suttit vis pianot en dag till och kan inte fatta att jag inte kommer spela på det så mycket mer i mitt liv. Det pianot har jag suttit framför i 20 år, timmar, dagligen. En bästa vän jag inte visste att jag hadde men först fattar 20 år senare att pianot fanns där hela tiden för mig. Trodde jag inte skulle bli sentimental av att flytta hemifrån men nu när jag tänker efter så är alla minnen jag har härifrån. Alla goda minnen som prytt min barndom och alla dåliga minnen som skärt sönder mina tonår. Det känns som att mitt första minne härifrån är som en flyttdag även om jag aldrig egentligen flyttade in, jag bara föddes här. Den känslan av att allt var helt nytt var otrolig och hela huset var en ända stor lekpark när jag väl förstod att jag är en levande människa.

 

Ett skumt minne var när jag hittade en stor röd pom-pom boll i duschens avlopp. Jag plockade upp den och sedan när jag skulle visa den mamma så var den försvunnen. Detta är nog mitt skevaste minne jag någonsin haft och jag har aldrig kommit på vad det betyder. Tog det som ett tecken iallafall ,att jag inte skulle duscha i duschen ensam, att det var något som inte stämde. Min mamma trodde aldrig på det men det måste ju ha något med aliens att göra insåg jag senare och att jag någon gång kommer vara det där offret i tefatet som svävar upp från marken.

 

Elias var här här om dagen och vi pratade om allt möjligt. Vi pratade om skillnaden mellan våra familjer och då sa han ''Vi har samma familjer men era föräldrar har en annan syn på sina barns framtid.'' Blev först förvånad men insåg sen hur tacksam jag ska vara för att jag till exempel kunnat hoppa av gymnasiet utan att min mamma dödat mig på grund av min dåliga framtid. I Elias familj finns det inget som heter psykisk ohälsa eller stress. Det ända som finns är framgång. Kanske därför Elias typ bor här för att stämningen i vårt hem är så laid back och chill. Inget prat om hur det gått i skolan och vilket betyg jag fått på provet. Bara ren kärlek och förståelse när saker inte går som planerat. 

 

Insåg faktiskt en grej här om dagen. Jag vill nog jobba med ungdomar. Jag vill jobba med en grupp ungdomar som har svårt för jag har insett hur viktigt det är att vi ungdomar som har det svårt behöver en utomstående, som nödvändigtvis inte är psykiater eller psykolog, som stöttar oss i vardagen. Det var bara en tanke som jag haft och som jag vill dela med mig av. Ser upp till Jana och Lotta på starten så sjukt mycket. De har hjälpt mig så sjukt mycket och nu vill jag hjälpa andra.