The shit is so bare, my diary isn't hid
’’Du är så vacker att se på.’’ Herregud, sa han det precis? Jag måste nog hört fel eller så fuckar hjärnan med mig. ’’Åh, förlåt att jag sexuellt trakasserar dig..’’ Va i helvete, detta händer på riktigt, va? Snälla jag orkar inte Leif, jag har varit med tillräckligt. ’’Vet du vad MeToo är?’’ Ja, jag blev ju extremt utsatt om inte våldtagen en gång, fan hjärnan du får inte gå igång nu. ’’Har du ett förhållande?’’ I’m out. Ja, jag gjorde slut på ett tre årigt förhållande för bara några dagar sen. Vi gick från partners till vänner. Sluta titta på mig. Snälla. Vad är klockan? Shit, en kvart kvar.
Jag stormade ut ur mottagningen och brast ut i gråt mitt på Mannerheimgatan efter att jag träffat min säkert 70 plus psykiater Leif Apter idag. Han trakasserade mig och jag har aldrig känt mig sämre, inte på länge iallafall. Man känner sig inte mer vacker då en psykiater på 70 plus kallar en vacker. På ett möte om mina mentala problem. Jag har aldrig känt mig mer ful och osäker i hela mitt liv, jag ville bara hoppa ur mitt skinn i den situationen.
’’Lina, ett så speciellt och vackert namn. Är det ett släkt namn eller har du bara allmänt kreativa föräldrar?’’ Sa Leif Apter (nästan adapter, lol) på 70 plus . Jag vill nog byta namn och identitet nu. Kanske Luna kommer bli officiellt nu. Har ju tänkt på det länge, jag vill inte vara Lina mer, Lina finns inte. Luna finns där inne någonstans och vill ut. Det är faktiskt på tiden att en förändring sker, jag kan inte hålla på såhär. Jag vill inte befinna mig i mitt dubbelliv där det ena av mina liv består av att ligga hemma i sängen och den andra består av önsketänkande. Dags att ta tag om livet? Ja.