Fuck
(Ett inlägg jag glömde publicera)
Jag sitter på tåget just nu och har inte skrivit av mig på ett tag faktiskt. Inspirationen om att skriva försvann lite grann. Jag brukar bli inspirerad i såna här situationer. På bussen, tåget, spårvagnen eller flyget. Jag har länge tänkt skriva om pappa men det känns alldeles för jobbigt för mig. Man ska inte behöva vara rädd för sin pappa, eller hur?
Efter att jag flyttade hemifrån har pappa situationen gått för långt. Han verkligen bryr sig inte hur han behandlar mig för han vet att jag inte kommer vistas i samma hus som honom längre än 24 timmar. Idag trodde jag att jag skulle bryta benet på grund av honom för att han ”skämtade” med mig. Idag låtsades han som att han inte hörde mig när jag bad honom passa Pepsin som stod bredvid honom så min extremt sjuka och svaga mommo behövde ställa sig upp för att passa den. Det tyckte jag var droppen liksom. Så jävla egoistisk. Dessutom tvingade han mig att flytta mig från filten jag låg på för att han skulle stretcha på den när det fanns en ledig filt 3 meter ifrån mig.
Inte nog med att han är extremt elak emot mig så är min ännu mer mentalt ostabila bror hans nya target. Mackan blir bara värre och värre, dag efter dag. Pappa behandlar honom som om han vore handikappad verkligen. Jag har dock lovat mig själv nu att jag ska försvara Mackan i såna situationer, han ska inte behöva slava för pappa när pappa inte orkar göra saker själv. Han ska få leva ett eget liv och fokusera på saker han älskar. Han behöver det för att bli bättre, trummorna och loppisrundorna. Snart flyttar han hemifrån och då kan jag ta det lungt igen för då vet jag att han inte är i farozonen mer men då kommer mamma vara det. Vad ska man göra? Han kommer inte sluta tills han är död. Ärligt, vissa nätter i stan är jag rädd att jag vaknar av dörrklockan som ringer och att det är pappa som står där när jag öppnar dörren. Jag måste få ut han ur mitt liv.