Call it what you want!
25.12-14
Vad fin jag är idag! Fan heller.
Jag ser smal ut på denhär bilden. Jag? Smal? Är en jävla flodhäst.
Jag kommer klara provet. Kommer säkert inte ens komma in på någon skola för att mina prov failat.
Han är nog kär i mig. Vem vill ha dedär blickarna man får när man är med en blåhårig big tjejj.
Fitta va bra jag är på dethär. Jag suger. Face the fact.
Piano är min största styrcka. Varför ville mamma inte att jag skulle spela på julafton då?
Jag är modig. Jag är feg.
23.12-14
Dödsångest. Kroppsångest. Skolångest. Prestationsångest.
Jag vill dö, jag känner mina fingrar skaka. De vill öppna lådan med rakbladen men jag försöker skriva bort tankarna så fingrarna sskulle sluta kräva självmord. Jag är så trött på ångesten. Den kommer lika tyst som natten och gräver sig försiktigt egenom skinnet, in i hjärtat och lägger sig där. Den bara blir där och för att få bort den måste lyckan komma. Lyckan hittar inte alla människor eftersom att den är sällsynt.
Egentligen borde det vara så att lyckan hittar människor som behöver den. Som barn i Afrika. Tror de behöver mer hopp än sånadär rika bitchar.
17.12-14
Just nu vill jag bara ha lite snö, så skulle december, som är sällsynt i sin art, få lite snö. Jag orkar inte tänka på att hösten kom för att stanna. Den deppiga hösten vill inte försvinna. Den river sakta på en, så man sakta men säkert går i bitar. Snart kommer nog snön, då hjärtat blir kallt.
9.12-14
Ibland kan mitt liv vara en Kent sång. Lika fint, lika sorgligt. Jag gråter för mycket. Jag är ensam för mycket. Jag är rädd. Jag känner mig faktiskt rädd, för ibland vet jag inte vad som kommer hända mig imorgon. Har mamma fått reda på det eller inte? Vad kommer hända löftet jag lovade henne? Inteskärainteskärainteskära. Jag vill berätta själv, jag vill inte ha någon annan att berätta det för mig. Just nu känns det som om Regina Är noll noll sju James Bond som har som uppdrag att berätta min mamma om missödet.
Jag kan inte leva med den pressen. Jag vill inte träffa Regina. Jag vill inte prata med henne. Jag vill inte dela något med henne om det ska vara en rädsla efter samtalet att hon ska berätta för mamma.
Det är inte rätt. ''Om jag inte berättar gör jag tjänstefel.'' -Om du berättar gör du också yjänstefel. Du gör mig ennu mer deprimerad.
Jag orkar inte sånt.
Jag knullar som en hora (-:
8.12-14
Jag känner att jag inte är gjord för dessa dagar och att jag behöver en smäll på käften för att komma i balans eftersom att det blir bara problem efter problem. Har för många problem från olika håll. Alla problem är inte ens mina, de sitter där som papegojor på mina axlar och upprepar sig hela tiden.
Vill att livet är som Sims, snabbspola/pausa/spola långsamare/spola tillbaka. Livet i Sims kan ju inte vara dåligt. Man kan ha myspys med hur många man vill, och där ser ingen på utseendet eftersom att det är någon som bestämmer över vår lilla Sims värld. Om hen som bestämmer att jag blir ihop med Ulla så blir jag ihop med henne. Bestämmer hen som spelar att jag blir ihop med Rune så blir jag ihop med Rune. Kanske bestämmer hen att jag är ihop med både Ulla och Rune!
I Sims finns inga ord som sätter eld på hela världen.
8.12-14
Jesper hade skrivit. Att han tar bort mig från sin kontakt lista. Jag förstår inte.
Jag vill förstå.
Jag vill veta vad som pågår för jag vill inte sitta och gissa.
Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion när du går sönder inuti, så som jag gjorde nyss. Hoppas han går sönder. För då vet han hur det kändes när han förstörde mig.
Men en sak som är säkert, man ska inte gå tillbaka till sitt ex. Jag ska inte vara ledsen efter han mer för det ända han gör är förstör. Jag hatar att säga detta men jag hatar honom. Innerst inne hatar jag honom. Jag hatar honom. Och må hans kärlek gå din väg igen även om det är slut med mig. Någondag kommer han ångra att han gjorde slut. Då när han inser vad han kastat bort! En snäll, allmänt rolig flicka som till och med är lite empatisk och kanske lite romantisk. Kroppen ska man ju inte bry sig om (även om alla gör det iallafall) för det är ju inte utseendet som räknas. Kroppen på flickan han lyckades fiska upp i havet av miljoner var dock inte den bästa. ''Man tager vad man haver'' som Cajsa Warg sa. Kanske det var så det var. Kanske jag var bara något tillfälligt hela tiden? Dessa frågor kan hålla på hur länge som helst. Men en sak så är säkert: Jag kommer inte skaffa mig ett förhållande som jag vet att inte kommer hålla p.g.a att personen man är ihop ljuger för att inte behöva prata med en.
Pay no mind för ingen kan vilja ha dig mer.
3.12-14
VERKLIGHETEN. Jag kan inte sluta.
Katten klöste mig funkar inte mer.
23.1-15
Jag känner mig halv.
Jag känner mig skev. Krokig. Sned.
Känner mig trött, döende och beroendeframkallande.
Jag orkar inte äta. Jag har ingen lust. JAG VILL INTE. Förr, på sjuan var jag ett fan av mat. Jag älskade mat. Jag var fet som fan. Jag fattar inte hur jag kunde leva med migsjälv då för att jag var så fet.
Liksom mina kinder var jävla hamster kinder. Dom var större än kebnekajse och mount everest tillsammans.
Jag har fortfarande lite hamster kinder men inte lika stora.
17.1-15
Jag vill gråta. Jag vill bara ligga ner på golvet och skrika/gråta. Det brukar jag göra när jag är ensam hemma, hunden brukar bli rädd och skringa efter nallar ocl lämmna dem framför näsan på mig. Varför mår jag inte bra när jag vill göra det? Jag vill skära. Men jag kan inte, jag vill så mycket. Det är ju det ända som funkar på mig. Det är livets heroin som jag inte får tag på mer.
Alla sätt som går att skada sig på har jag försökt. Slå/bränna/irritera katten så den blir cp inget av dem funkar ju.
Och sedan taken, att jag inte kommer få någon att leva livet ut med. Den gör så ont. Hatar att vara fet och ful och bara ''någon som är i vägen''. Orkar snart inte mer.
9.1-15
Vågar du vara ensam inatt? Inte jag.
Jag är rädd för rösterna, ångesten. Jag är rädd för att ångesten kommer och bryter sig in i mig. Som sagt, ibland kommer den bara. Det hoppar till i kroppen när den bryter sig in i skinnet. Idag när jag gjorde något jag inte skulle, så kände jag den tränga in igen. Jag skulle vilja att han skulle blocka mig på instagram så jag inte skulle ens i misstag kunna se vad han skriver där. Att han skulle kunna blocka mig överallt, så jag skulle sakta men säkert glömma honom, så som jag glömde Nils. Ja, det tog flera månader men jag är redo för det. Men jag vill ha ett nytt sätt att skada mig. Kanske slå mig själv tills kroppen är blå? Det gjorde jag ofta veckan då han lämmnade mitt liv. Jag får inte skära. Men jag tror inte att mamma vill att jag skadar mig på något annat sätt heller. Men hon märker ju inte. Man kan ju säga att man föll på isen.
Men jag vill endå inte vara ledsen. Jag vill vara glad och lycklig. Jag vill ha det där äkta leendet. Jag vill inte bryta ihop i soffan då jag börjar tänka på honom. Jag vill inte bli självmordsbelägen av hans misstag och av hans fula tjej. Jag vill le, se framtiden och inte se döden i allt.
På matte lektionerna stiger min ångest, eftersom att de tiderna som jag satt brevid Andrea lektionerna in och ut skrev jag med honom. Jag sa att jag älskar honom och han sa att han älskar mig. Jag sade godmorgon åt han och han svarade först efter en timme. Jag sa att jag saknar honom han upprepade. Jag älskade honom.
Nu när jag går in i dendär klassen får jag illamående känslor och darrande läppar.
9.1-15
Veckoslut. Äntligen kan man pusta ut lite. Kommer kännas skönt att få sova några extra timmar på morgonen, skippa maten och bara sitta på mitt rum och dega vid datan och boken. Musik i öronen, inget socialt liv från riktiga människor bara genom människor genom internet. Glo på film, känna sig smal av veckosluts svältandet. Äta veckorna igen. Hallon, hallon. Mycket hallon skall det vara.
Min vilda ungdom. Haha, eller så inte.
7.1-15
Jag kände en klump när jag steg av tåget den dagen,
nervös. Klockan sprang iväg med tiden och
jag var redan sen. Jag gick i en rask takt och
hade lust att bara springa min väg och inte gå
alls, men jag var tvungen. Med skakande ben
på de isiga gatplattorna gick jag in i hallen och
satte på sången som spelade sakta i mina öron,
bara lugnt och vackert, inte för mycket.
Mina ögon hittade dig. Vi kramades, jag skakade,
jag grät. Jag ville åka hem. Ångest och jag
gick på Helsingfors fina gator och den kalla vinden
piskade mina röda kinder precis som ångest
piskade mitt hjärta. Ångesten söndrade mig.
6.1-15
Har inte varit bloggsugen på de senaste dagarna, menn har inte gråtit en endaste gång sen mamma och pappa fick reda på mina svarta hemligheter. Egentligen är det skönt, men på samma gång en tom känsla. Ibland hoppar det till i kroppen och en våg av ångest kommer, men den försvinner. Tom.
Min mamma är jätte besviken på mig. Hon ser på mig med lednsa ögon och svarar med låga toner och väcker mig med ett helt vanligt -Godmorgon. Hon hoppar inte runt som hon brukar, hon skriker och sjunger inte på morgonen och hon pratar inte om något. Känner mig så egoistisk att se henne i det skicket när jag vet att det är mig hon är ledsen på.
Undrar om hon reagerar på samma sätt som då när Ida försökte ta livet av sig.
1.2-15
Idag när jag kollade på klockan första gången var klockan 13:36.
Mamma kom in i mitt rum och sa att det är mat klockan två men jag ska uppenbarligen inte komma med för att jag orkar inte. Jag har vakat hela natten, pratat med folk, varit glad. Hela natten tills klockan sju.
Jag har kastat böcker ur bokhyllan, hyperventilerat och haft svårt att inte gråta.
Jag har förklarat för dig vad som händer med mig men du verkar inte lyssna.
Jag har försökt skära mig med papper och slagit i migsjälv i annsiktet.
Jag har tappat lusten att leva med några procent.
23.3-15
Jag är rädd för framtiden, kärleken och annat fint som brukade vara perfekt. Jag är kär men inte i en person, en sång, en text, en illusion. Vad är du kär i? En man? En kvinna? En illusion?
Jag har kommit till en tidpunkt då jag börjat ifrågasätta kärleken. Finns den? Kommer jag uppleva den? Vad händer sen? Måste allt förändras?
7.3-15
Veckan har varit ett helvete. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag klarar verkligen inte av att gå till skolan på måndag - onsdag mer. Är helt för rädd för att gå på finska lektionerna, inte på grund av läraren, utan, på grund av handlingarna.
-Gå och skriv uppgift 3B på tavlan.
-Lina (Lästreraderpåsidan56itextboken).
-Lina (Berättavadchristahargjortpåveckoslutet).
-Lina (Dinturattsägavadduharskrivitpåuppgift6Asidan99iövningsboken).
4.3-15
Ligger i sängen och lyssnar på Joy Division. Har tråkigt, men det går nog över snart. Elias kommer hit när hans skola är slut och jag orkar inte med han.
Drömde konstiga drömmar om spaghetti strån och vinflaskor, vaknade flera gånger men somnade alltid till samma dröm igen. "Demacia!" Sade min telefon flera gånger och jag vaknade i ett ryck till att min bror bad mig att släppa ut hunden men jag lade på och somnade om till en annan dröm om demoner och dödsrädslor.
Jag var rädd i drömmen, då jag jade svart kort hår med en rak pannlugg. Meenas pappa skottade snö och vi hoppade i snön som om det inte skulle finnas något dåligt i hela världens kvadtatkilometer men det finns så mycket.
Jag vill ha värme om min kropp.
Bara 100 dagar kvar nu. 100 dagar av svälta? Svält dig.
11.4-15
Kommer ihåg tiderna, då mamma hämtade mig och mina kompisar från skolan och vi satt fyra på bakbänken.
Kommer ihåg tiderna då vi fyra hoppade på studsmattan så den tog I marken.
Kommer ihåg hur vi fyra sprang runt i skogen och var rädda för varulvar.
Kommer ihåg hur vi fyra bråkade om platserna runt bordet.
Kommer ihåg hur vi fyra gjorde utfärder och låste ut oss ur det riktiga livet.
Kommer ihåg hur vi fyra gjorde läxor tillsammans.
Kommer ihåg hur vi fyra chattade på MSN tillsammans.
Kommer ihåg hur vi fyra träffades dag in och dag ut.
Kommer ihåg hur vi fyra bråkade om musiken som skulle spelas ur datorn.
Kommer ihåg våran vänskap.
Kommer ihåg hur allt förändrades.
Kommer ihåg hur jag försökte få allt som förr.
Kommer ihåg hur jag skämdes över mina försök.
9.4-15
Två år och två månader har jag haft mina självskade tankar nu, känns som flera årtionen men då vet jag också att två år går jävligt långsamt.
Färsta gången, oförglömlig. Skolan, allas blickar, vem var jag ens? Lina, hon dendär blåhåriga biggtjejjen på klass 7F som skär sig och klär sig i helt för stora kläder. Hon med för mörk fondation och hennes eyeliner rinner ner från hennes ögonlock. Hon som grät i skolan, hon som försökte få uppmärksamheten i början av hösten men aldrig fick den. Hon, dendär emon.
''-Du skulle se ut som en sjöjungfru om du inte skulle vara så fet.'' Så sade Emma, på höjd madrassen. Höst. Regn. 1500.
Ville skriva mitt Markus inlägg med min telefon för att har ju bilder där. Men orkar inte.
Jag och Markus har en grej. Ville inte skriva det på whatsapp, säga det annsikte mot annsikte eller bara låta er få reda på det. Jag älskar honom och han läker mig. Så är det bara.
Han ska komma till mig om 20 dagar, döm om ni vill, men det är bestämt. Jag älskar honom.
Min midsommarnattsdröm.
12.5-15
Nu är det kanske första gången på ett tag som jag verkligen vill gråta och skära igen. Visst, ska till Markus imårn. Borde man vara lycklig? Ja, det borde man. Det är bara jag som är störd igen. Tänker endå bara på han.
Det har gått åtta månader utan honom nu. Klarar jag mig? Nej.
Åtta. Det spelar ingen roll. Råtta.
Varför vill jag bara skrika? Jag vill bara skrika ut allt. Dö, dö, dö! Lina.
24.6-15
Alltså gud, dethär går för långt. Jag skämms. Jag gör det verkligen. Bara dendär rösten, dendär rösten gör mig TOKIG. Vad håller jag på med? Begrav mig. Vad håller jag på..Begrav mig.
28.6-15
Låt mig hålla om dig, kyssa dina oskyldiga läppar och inse sanningen att livet har ändrats för alltid.
Magin gör att träden förvandlas från grönt till guld och solen kämpar nu för gräset att växa högre.
Men, för att lära det supernaturala måste man inse den nummer saker man inte vet och behöver veta.
Kärlek?
Äkta människor?
Skinn och ben?
Själv förstörelse?
Höstens fina dagar leder till vinterns kalla snö. Röda, frusna kinder som tillhör glada, lekande barn som hoppar runt i snön oh bygger snögubbar. Snön fryser mitt hjärta. Jag är inget barn längre. Jag har ett ansvar som jag måste ta hand om. Magin kan inte bekämpa snön längre. Inte ens han.
Vackra februari morgnar blev till rena helveten.
Vart är du nu? Jag spetsar mina öron och försöker till lystna till fotsteg. Ingenting. Inte han.
Desperata som söker kärlek från fel håll. Vart kommer det gå? Ingenstans.Kommer det gå över huvud taget? Nej.
Stanna med han. Vart kommer jag nu? Hem.
4.6-15
Där stog jag framför
spegeln efter två desperata
försök.
Vem är jag och vad vill jag?
Jag gjorde en grimas som
gjorde mitt ansikte se farligt ut
och blev missnöjd med bilden
av mitt ansikte i mitt
huvud.
Två försök till att tappa andan.
Två försökt till att tappa själen.